*Sätt in rubrik här*

Ja, vad ska man säga nu?
Oki, vi börjar med gårdagen. Underbar dag i Stockholm med Big mama och Big papa. Köpte ett par vita jeans, med hög midja, och en t-shirt med texten "Goodbye, cruel world". Kanske borde tänka över varför jag gillade den så mycket...
Nejdå, jag är så glad i mitt liv som jag kan vara trots all förvirring. Är väldigt nöjd med köpet, eftersom jag måste säga att jag får ett ganska fint arsle i de jeansen... haha.
Måste ju börja med de positiva tankarna nu ;)
Sen fikade man på NK, kollade runt på märkes grejer och pratade och sånt med päronen. Direkt efter det bar det av mot bilen, rakt mot Heron, där syster väntade. Vi åt lite, pratade film och kärlek, och sen gick vi och kollade på sista HP filmen. Jag måste bara säga... WOW!!! Jag grät tre gånger, känslig som jag är -.-.
Det var min fredag, och den var helt underbar!
Nu måste jag bara avsluta detta inlägg med att säga: Stackars Norge, som får denna tragedi på sig. De måste försöka vara starka, och samtidigt sörja alla de som dött. Mina tårar går till er! <3

I miss you!

Idag har varit en...ja, en dålig dag helt enkelt. Allt var fel. Vädret var grått, och allt kändes tråkigt. Jag gjorde

absolut ingenting. Kändes bara...meningslöst.

Och, jag måste bara säga... Ich vermisse dich!.....

Ok, nu måste jag ändra lite här. Som jag skrev förut, så..saknar jag en person. Det var det ända jag sa, eftersom denna någon kanske kommer läsa detta senare. Så, jag va lite rädd för att skriva något mer. Rädd för att det skulle vara för mycket. Men jag har tänkt, och det är lika bra att bara..testa! Inte hålla tillbaka så mycket. För man kommer ångra det senare. Visst, man är rädd för att bli bränd, men man måste satsa. Annars kan man aldrig vinna något. Men hur vet man vad man ska göra? Hur vet man vad som är okej? Hur vet man vad den andra vill? All dessa frågor är nästan omöjliga att svara på ibland. Men så är det. Sånt är livet.
Men, som jag sa förut. Man måste våga! Man kan inte sitta och tveka, för rädslan för att det ska bli "akward". För, om man inte gör det man känner för, som att ta det där steget, den där extra kramen, den där lilla beröringen, att hålla i handen, då kommer man ingenstans. Och man kommer ångra sig oerhört. Så, nu ska jag försöka att inte tveka mer!

Genial!!

Ni måste bara kolla! Bästa serien någonsin (nästan). Bara, kolla, ok?!

Perfection!

Sitter här, lite uttråkad, i mitt rum och kollar på "Humanoid city live". Bäst! Och ja, jag kan tyvärr sätta mig in i facket som skrikande fan. Till och med hemma i mitt hus, vill jag nästan skrika när jag ser de. De är som....Aliens! Out of this world. Hur kan någon vara så perfekt? Det undrar jag!
Nu kommer nog några tänka "vilken patetisk liten tjej, som bara gillar de för att de ser bra ut". Men så är det inte. Visst, det är ett plus, men musiken är den som tar mig med storm. Det är den som berör mig. Just nu sjunger Bill "world behind my wall" vilket är en av mina absoluta favoriter. Så vacker, och texten berör verkligen! Helt underbart!
Så, här får ni några klipp från den bästa konserten någonsin. Om ni inte gillar de, kolla lite ändå, och försök tänka bort det faktum att de är just "Tokio Hotel". För det verkar hindra många. Och bara tänk på om du gillar musiken eller inte.

Tjohoo!

Fan vad man känner sig bra! Hela kroppen bara vibrerar av nöjdhet! Nöjdhet i en sak som varit- och är- mycket jobbigt för mig. Mig själv!
Jag har alltid trott mig vara ful. Har aldrig sett mig som söt, vacker sexig eller nått sådant. Men hallå, jag har nog varit lite blind. Jag säger inte att jag är vackrare än någon jag känner, men det artar sig. Det börjar vända. Jag är inte så dum. Inte så ful som jag trodde. Mitt hår är inte en katastrof, mitt ansikte inte förfärligt, min kropp inte motbjudande. Nej, nu ska jag tänka såhär: Mitt hår har liv, mitt ansikte är sött, min kropp är bra som den är.
Sådär ska jag tänka, från och med nu. Eller försöka i alla fall. Kan ju inte skada, eller hur?
Jag vet inte om det här bara är en tillfällig känsla. Men jag kommer ta vara på den, och försöka få den att vara längre.
So, heres to a new start!

Here i am, and I'm for once in my life..shining...

Sometimes, you're just afraid to open your eyes

I dont know if im blind

I dont want to see myself.

I want to know if what I see is true.
And I'm gonna open my eyes now, even if I will discover I was right all along...

Ibland undrar man.

Tjejer och killar. Samma art, ibland så olika..
Jag satt igår i bilen, med skogen susande utanför fönstret, när en tanke kom till mig. Varför är det tjejerna som verkar vara så mycket mer självkritiska? Så mycket mer som ett offer. Såklart är det delvis all press från utsidan, men var är det som gör att det är just oss? Är det psyket som helt enkelt inte klarar det? Att killarna är bättre? Nej, det tror jag inte. Jag menar, om vi klarar en vecka i månaden av kramper, värkar, illamående, "Hot flashes", trötthet, barnafödande och klimakteriet, så kan det inte vara ett svagt psyke vi har. Nej, ett starkt sådant om jag får säga det! Och det är ju inte som att killarna inte är känsliga heller. Deras "nedre" delar verkar vara en återkommande stolthet och svagt punkt i det manliga könets liv. Det anses vara ett slag under bältet, nått som man bara inte säger, om nån kommenterar att denna man inte är så...välutrustad. Men är det okej att säga att tjejerna har små boobies? Ja, det är väll inget problem. Bara en liten kommentar. Eller att kritisera henne på andra sett. Det är inget slag under bältet inte, bara nått att acceptera verkar det som. Är det så för att vi helt enkelt är vana vid kritiken? Att den är en del av vardagen? Kanske...
Jag menar inte detta som ett slag mot männen. Jag menar, de är ju underbara, och vi skulle ju inte vara här utan de. I mean, they're great! .Men bara en tanke. Är det lättare att kritisera en tjej?